Rådhuset 1917-1950.

Oslo, huvudstad i Norge; 427 km2, 502 867 inv. (1999). O., som är landets största stad, är identisk med Oslo kommun. Till O. hör, förutom den egentliga staden, även delar av Nordmarkas sjörika, kuperade skogsområde, med bl.a. Holmenkollen och Frognersetern, samt mindre öar i Oslofjorden. Oslo tätort, som sträcker sig in i grannkommunerna, har 754 500 inv., och Osloregionen (storstadsområdet), som förutom staden också omfattar Akershus fylke, har 963 431 inv.

Festgalleriet.
När Kristiania 1814 fick status av huvudstad hade staden en samlad och enhetlig arkitektur med stenbyggnader i en eller två våningar inom en yta av ca 600 m2600 m. Förutom domkyrkan från 1697, katedralskolan och det medeltida Akershus var alla institutioner ursprungligen uppförda för privat bruk.

Vid 1800-talets mitt började gestalten av en huvudstad framträda. Slottet, ritat av dansken Hans Ditlev Linstow, uppfördes 1825-48. Sedan 1840 fanns den axialt utlagda Slottsveien - sedermera Karl Johans gate - som en förbindelse mellan staden och slottet.

Historia. O. grundades enligt Snorre Sturlasson av Harald Hårdråde vid 1000-talets mitt. Platsen, "Gamlebyen" vid Bjørvika ö. om nuv. Akershus, var dock enligt arkeologiska iakttagelser tätort redan från ca 1000. Olav III Kyrre (regent 1066-93) gjorde O. till biskopssäte, och dåtidens starka biskopsmakt i Norge medförde att orten snart också blev ett politiskt centrum. Men händelser under årtiondena kring 1300 ändrade delvis O:s roll och profil: Håkon V Magnusson (regent 1299-1319) byggde Akershus och gjorde borgen till permanent kungaresidens, och köpmän från Rostock kom och tog ledningen av O:s utrikeshandel för 200 år framåt. I slutet av medeltiden drabbades staden dock av samma nedgång som Norge i övrigt.

Omfattande bränder hade ända sedan medeltiden varit ett svårt gissel för staden, och då den 1624 på nytt eldhärjades beslöt Kristian IV att den inte skulle återuppbyggas. I stället anlade han en ny stad, Kristiania, strax intill Akershus, överförde O:s privilegier på denna och befallde borgarna att flytta dit.

Utsikt från Akershus.
Akershus, slott och fästning i Oslo, på Akersneset.
Efter omfattande restaureringar används A. numera som norska regeringens främsta representationslokaler.
Från ca 1300 till 1815 fungerade A. som strategiskt viktig försvarsanläggning. Den medeltida bostads- och försvarsborgen var muromgärdad med porttorn, två inre gårdar och högt centraltorn. Efter hand omvandlades borgen till renässansslott med trappgavlar, nya torn, rymlig gård och salar med stora fönster. Flera av tornen är mycket välbevarade, såsom Munketårn från 1500-talet och Blåtårn, Romerikstårn och Kruttårn, alla från 1600-talet.
När krigföring med kanoner infördes, flyttades fästningens yttre gräns ut från slottet och försågs på 1600-talet med bastioner. A. motstod 1716 den sista belägringen, anförd av Karl XII.
År 1815 upphörde A. att fungera som aktiv fästning.

Holmenkollen.

Vigelandsanlegget.
Vi´geland [-lan], Emanuel, 1875-1948, norsk konstnär, bror till Gustav V. V:s mångsidiga konstnärskap inriktades främst på kyrklig utsmyckning. Bland hans glasmålningar kan nämnas ett trettiotal fönster i Oscarskyrkan, Stockholm (1922 och 1929), och korfönstren i Lunds domkyrka (omkring 1930). I ett eget kapelliknande mausoleum i Oslo fyllde han väggar och tak med fresker där människolivet och det konstnärliga skapandet kan tolkas parallellt. Farfar till Tone V.

På Bygdöy såg vi på Kon-Tiki, polarskeppet Fram, vikingskeppshuset och stavkyrkan från Gol.

Kon-Ti´ki-expeditionen, Thor Heyerdahls berömda expedition 1947 med en balsaflotte. Heyerdahls mål var att bevisa att flottar av det slag som indianerna i Peru använde i föreuropeisk tid var så sjödugliga att det gick att segla på dem ända till Söderhavsöarna. Yrkesetnografer ansåg emellertid en träflotte oduglig för dylika färder.
Avfärden ägde rum 28 april 1947 från Limas hamnstad Callao. Ombord fanns fem norrmän och en svensk, Bengt Danielsson. Pådriven av passadvindar och havsströmmar nådde flotten fram till den lilla atollen Raroia i Tuamotugruppen 7 augusti samma år. Flotten, som fått sitt namn efter en peruansk gud, finns utställd i Kon-Tiki-museet i Oslo.

Fram, norskt polarforskningsfartyg. Fridtjof Nansen lät 1892 Colin Archer konstruera F. för att med detta fartyg låta sig frysas in i den arktiska packisen och driva mot Nordpolen. Den är 39 m lång, 11 m bred, har deplacementet 530 ton och är byggd helt i trä. Den är en tremastad skonare, men var också det första fartyg som i oceanfart framdrevs med dieselmotor. Nansens expedition varade 1893-96. Dock kom man aldrig fram till Nordpolen. Mellan 1898 och 1902 användes F. för en expedition till det kanadensiska Arktis under Otto Sverdrups ledning. Den tredje och sista expeditionen med F. gick med Roald Amundsen till Antarktis, där Amundsen 1911 var först att nå Sydpolen. I och med denna resa blev F. det fartyg som nått längst både mot norr och mot söder. Under väntan på nya polarfärder ruttnade F. i Buenos Aires, men räddades genom en insamling och ligger sedan 1936 i ett museum på Bygdøy i Oslo.

O´sebergsfyndet, skeppsgrav från vikingatiden, utgrävd 1904 på gården Oseberg nära Tønsberg i Vestfold, Norge. Skeppet hade grävts ned i jorden och täckts med en 44 m bred och 6 m hög gravhög byggd av grästorv, vilket ledde till goda bevaringsförhållanden för trä och annat organiskt material. Skeppet är ett klinkbyggt s.k. långskepp i ek med 12 bord, byggt för segling och rodd, med 15 århål på var sida. Det har varit 21,44 m långt och 5,10 m brett, med en 13 m hög mast av furu. De högt resta stävarna har rika utsirningar, och förstäven är formad som en orm med rest huvud. Årorna (som aldrig varit i bruk) är korta och bär spår av målad dekor. Med 35 mans besättning är deplacementet beräknat till 11 ton. Allt tyder på att skeppet inte var avsett att föra någon större last. Den smäckra konstruktionen och avsaknaden av lastkapacitet har tillsammans med den rika dekoren lett till att det uppfattats som en prestigefarkost. Det är ett framstående exempel på högt driven skeppsbyggnadskonst och hantverksskicklighet. Skeppet har troligen använts innan det kom i graven. En stor gravkammare har rests i skeppet. I denna påträffades resterna av en ung och en gammal kvinna. Graven har blivit plundrad i äldre tid, vilket kan förklara frånvaron av värdesaker av metall. Likväl har mycket bevarats, och O. är det rikaste av de norska fynden från vikingatid. Rester av 15 hästar, fyra hundar och en oxe låg i och omkring skeppet. Gravgodset bestod av skeppsutrustning, gårds- och arbetsredskap, vävstolar, köksutrustning , textilrester och fragment av bildväv, sängar, kistor, en vagn och fyra slädar med rika utsirningar. Vagnen och några märkliga trästolpar med djurhuvuden har troligen använts vid religiösa ceremonier. "Osebergsdrottningen", som den äldsta kvinnan ofta kallas, har troligen fyllt viktiga kultiska funktioner. Datering av gravkammaren visar att den anlades 834. Bergljot Solberg

Fredriksten, fästning vid staden Halden i Norge, byggd på en nära hundra meter hög klippa. De första befästningarna vid Halden anlades under Hannibalsfejden 1644-45. Sedan Norge 1658 förlorat Bohuslän uppkom behov av en permanent fästning för att spärra invasionsvägarna från Sverige. På 1660-talet byggdes därför den efter Fredrik III uppkallade fästningen, vars huvudanläggningar bevarats till våra dagar. År 1716 misslyckades Karl XII att genom överraskning inta F. På hösten 1718 belägrades fästningen av svenskarna, men sedan kungen den 30 november stupat hävdes belägringen. Under Karl Johans norska fälttåg 1814 belägrades F. på nytt och överlämnades till svenskarna som en följd av konventionen i Moss. År 1872 beslöts att F. inte längre skulle bibehållas som fortifikatorisk anläggning, men under åren närmast före unionsupplösningen 1905 moderniserades den och försågs med artilleri. Enligt Karlstadskonventionen 1905 desarmerades fästningen, men de gamla anläggningarna har bibehållits som historiska minnesmärken.

Svinesundsbron, bro som för Europaväg 6 över Svinesund på gränsen mellan Norge och Sverige i n. Bohuslän. Den består av ett huvudspann i form av en armerad betongbåge med spännvidden 155 m och segelfria höjden 63 m, samt av tillfarter i form av granitbeklädda höga betongvalv, sex på den svenska sidan och två på den norska, vartdera med spännvidden ca 25 m. Brons totala längd är 420 m. S. byggdes 1939-42. År 1942 skadades den just färdigställda bron genom att en minering utlöstes av ett blixtnedslag. Bron kunde till slut tas i bruk 1946.

Nu var bara hemfärden kvar!

Vid avresan från simhallen i Linköping:

När vi träffade Anna i Löttorp [lö_t-], tätort i Borgholms kommun, Öland (Kalmar län), 38 km n. om Borgholm; 490 inv. (1996). L. är centralort för norra Öland. I orten finns en del småindustri och utanför ligger ett flertal campingplatser. Arbetspendlingen till Borgholm är omfattande. - I ortnamnet (1596 Lötatorp) ingår genitiv plur. av ett med verbet luta besläktat ord löt 'sluttning', 'betesmark' och torp.
Annas sovplats i gymnastiksalen, Anna kollar in träningen.
Annika Lindholm och Anna med tränaren Sven Norebrink som följde barnen till kiosken när de skulle handla.

Annas vykort till farmor och farfar.

Ölandsbron, vägtrafikbro som leder länsväg 137 över Kalmarsund, från E22 och riksväg 34 vid Kalmar till länsväg 136 öster om Färjestaden på Öland. Ö., som med en total längd av 6 072 m är Sveriges längsta bro, påbörjades 1967 och togs i bruk 1972. Den 910 m långa högbrodelen är utförd som en kontinuerlig konsolbalksbro i armerad (och förspänd) betong. Högbrodelen består av åtta spann och sju glidformsgjutna bropelare. De sex mellersta högbrospannen har en längd av 130 m vartdera. Mittspannet över djuprännan i Kalmarsund har en segelfri höjd av 36 m. De båda lågbrodelarna är utförda som kontinuerliga balkbroar i armerad betong och har tillsammans 147 spann. Ö. genomgick en omfattande renovering 1990-96.

Borgholm och Borgholms slottsruin.

Borgholms slott i Borgholms kommun, Öland (Kalmar län) omnämns tidigast 1281 och bestod ursprungligen av ett kraftigt runt försvarstorn, troligen från 1100-talets slut, med omgivande försvarsverk. Under medeltiden byggdes slottet ut ytterligare; medeltida delar ingår i förborgen i norr. Den nuvarande fyrlängade anläggningen med runda hörntorn påbörjades av Johan III 1572 under ledning av bröderna Johan Baptista och Dominicus Pahr. Under svensk-danska kriget 1611-12 blev slottet skadat, och byggnadsarbetena återupptogs först på 1650-talet och då efter Nicodemus Tessin d.ä:s ritningar. Det medeltida försvarstornet revs 1652-53, men efter Karl X Gustavs död 1660 gick byggnadsarbetet på slottet långsamt för att helt avstanna 1709. Endast norra och västra längorna var då färdiga och den södra utan tak. B. förföll sedan alltmer och blev helt ruin efter en brand 1806. Från 1800-talets senare del har restaureringar kontinuerligt ägt rum. Förborgens byggnader försågs 1970-72 med skyddstak.

Långe Jan, angöringsfyr på Ölands södra udde. Det 42 m höga fyrtornet ger huvudfyren en lysvidd på 26 nautiska mil (48 km). En s.k. bifyr på lägre höjd i samma torn visar vitt, rött och grönt ljus i sektorer. Det vita tornet har ett svart bälte för att underlätta igenkänning under dagtid. Fyrtornet uppfördes ursprungligen 1785 då man förmodligen använde material från det raserade medeltida kapellet Sankt Johannes (Jan).

Dagen innan vi skulle åka till Paris fick både Anna och Mats öroninflammation, så de fick åka med pennicilinkur. Mats blev också allergisk mot pennicilin så han slutade med den efter några dagar.

Eiffeltornet, ett 300 m högt järntorn i fackverkskonstruktion på Champ de Mars i Paris, konstruerat av Gustave Eiffel och hans medhjälpare Maurice Koechlin och Stéphen Sauvestre samt uppfört 1887-89 till Parisutställningen sistnämnda år. E., ett av de mest karakteristiska inslagen i Paris stadsbild, var under nära tre årtionden världens högsta byggnad. Förutom som utställningssymbol och utkikstorn har E. under årens lopp utnyttjats för många andra ändamål. När flygtrafiken kring Paris började ta fart blev tornet en viktig flygfyr. De tre huvudplattformarna på respektive 57, 115 och 276 m höjd har inrymt restauranger, teatrar, biografer, radiostationer etc. Med radio och TV-antenner når tornet numera en höjd av 321 m.
E. kan betraktas som en exponent för det sena 1800-talets framgångsrika experimenterande på byggnadsområdet. Tekniken att bygga djärva fackverkskonstruktioner i järn och stål hade vid denna tid redan länge utnyttjats med framgång, inte minst i brobyggandet. Det märkliga med E. är att det byggdes i ett då redan föråldrat material, smidesjärn (varav 7 300 ton gick åt), i stället för i stål, trots att stålet redan i stor omfattning utnyttjades för byggnadskonstruktioner. Källa NE.

Paris. Triumfbågen var ursprungligen avsedd att glorifiera Napoleons segerrika arméer som ett storslaget blickfång i parader längs Avenue des Champs-Élysées. G.E. Haussmann fullbordade 1854 med de tolv sammanstrålande avenyerna J.F.T. Chalgrins projekt, medan J.I. Hittorff skapade fasaderna till de omgivande byggnaderna. Stoftet av en okänd fallen soldat gravsattes 1920 under Triumfbågens valv till minne av första världskrigets offer.

Bokstånd vi Seine.

På restaurang och i souvenirbutik.

Louvren [lu:_v-], fr. Le Louvre, franskt nationellt konstmuseum i Paris. När hovet 1683 flyttade till Versailles förblev L. säte för de kungliga konstsamlingarna, vilka 1793 förstatligades och gjordes tillgängliga för allmänheten. Berikat med byten från Napoleonkrigen samt inköp, donationer och arkeologiska fynd blev museet ett av världens främsta. Tyngdpunkten ligger på italiensk och fransk 1500- och 1600-talskonst med Leonardos porträtt Mona Lisa som det mest beundrade exemplet, men även spanska, flamländska och nederländska målare är väl företrädda. Franskt måleri och skulptur 1848-1914 befinner sig sedan 1986 i Musée d'Orsay. År 1989 togs en underjordisk del i bruk med ny central ingång i form av en pyramid i stål och glas.
På platsen för L. lät Filip II August uppföra en borg under 1100-talet. Frans I lät riva denna och 1546 påbörja byggnaden av slottet L., som de flesta kungar därefter lät bygga till. L. var kungligt residens till 1682, då Ludvig XIV flyttade hovet till Versailles. Det tillbyggdes även under 1800-talet.

Mat såldes på gatan.

Vi säger godnatt på Touring Hotel.

Versailles är ett av de äldsta och främsta exemplen på en planmässig enhet av stad och slottsanläggning, vars medelpunkt är den kungliga bostaden. Anläggningens kärna är de vid Cour de Marbre ännu synliga resterna av Ludvig XIII:s jaktslott. Kring detta växte Ludvig XIV:s slott i tre olika etapper så småningom ut till kolossala mått. Vid tillbyggnaden 1661-65 (Louis Le Vau) bibehölls de ursprungliga proportionerna. I en andra fas, 1668-74, lät Le Vau och François d'Orbay (1631-97) slottet växa mot trädgården. Med den tredje utbyggnaden (1678-89, Jules Hardouin-Mansart) antog slottet enorma mått, då de bägge flygelarmarna, med en total längd på 580 m, tillkom. Mot staden uppfördes samtidigt de bägge Ailes de Ministres, som bildar en förgård med Ludvig XIV:s ryttarstaty (1835). Ludvig XIV:s första bostad bibehöll den ålderdomliga rumsplanen; det var först under 1670-talet som två symmetriska rumssviter skapades. Det mest berömda rummet i paradvåningen är det 78 m långa Spegelgalleriet, färdigställt 1680-84 under ledning av Charles Le Brun. Det sista stora byggnadsarbetet under Ludvig XIV:s tid var slottskapellet (1689-1710), ritat av Hardouin-Mansart och Robert de Cotte. Under 1700-talet nyinreddes de officiella våningarna och de privata rumssviterna, varvid en rad av tidens främsta inredningar skapades. Den främsta av dessa torde vara operasalongen (1768-70, J.-A. Gabriel). Efter förstörelsen under revolutionen lät Ludvig Filip 1837 göra slottet till museum, varvid bl.a. södra flygeln gjordes om till ett historiskt tavelgalleri.
Den storslagna trädgården, ritad av André Le Nôtre och påbörjad 1662, ersatte en äldre anläggning från 1630-talet. Grundmotivet är ett centralperspektiv som fortsätter i det oändliga för att ge illusion av en gränslös trädgård. Närmast slottet utbreder sig en stor terrass med broderi- och vattenparterrer. Allt inramas av tuktade trädmassor, vilka rymmer rätlinjiga alléer och boskéer med labyrinter, kaskader och fontäner. Den rika skulpturala dekoren ritades av Le Brun och utfördes av skulptörer som J.-B. Tuby (1635-1700), ansvarig för bl.a. Bassin d'Apollon (1671). Den 1 650 m långa Grand Canal (1668-79) markerar mittperspektivet och är ett av de främsta exemplen på tidens ingenjörskonst. Vid dess ena kortarm ligger lustslottet Grand Trianon (1687-88, Hardouin-Mansart), med trädgård av Le Nôtre. Det i grannskapet belägna Petit Trianon uppfördes av Ludvig XV. En ursprunglig botanisk trädgård ersattes 1777-86 av en engelsk park med tillhörande bondgård, Le Hameau, skapad 1783-86 för Marie-Antoinette. Slottsanläggningen är i dag statligt museum och har av UNESCO klassats som världskulturarv.

När besöket i Paris var slut, startade hemfärden med bussen sent på kvällen och vi var framme i Amsterdam på morgonen där vi fick frukost och kunde tvätta oss.

Positivspelaren fick en slant av Anna och Mats.

Vi besökte Anne Franks hus.
Frank, Annelies Marie (Anne), 1929-45, tysk judisk flicka, känd för sin dagbok. F. flydde med sin familj till Nederländerna 1933; 1942 gick de under jorden, men gömstället upptäcktes två år senare. F. dog i koncentrationslägret Bergen-Belsen. Hennes dagboksanteckningar gavs ut av fadern under titeln Het achterhuis (1947; "Anne Franks dagbok"). I den observerar den trettonåriga F. skarpsynt och humoristiskt sin omgivning och sin egen utveckling. Boken har översatts till mer än 50 språk. Hon skrev också Verhalen rondom het achterhuis (1960; "Berättelser") och Verhaaltjes en gebeurtenissen uit het achterhuis (1982; "Berättelser och händelser från gårdshuset"). F:s hus i Amsterdam är numera museum (Anne Frankhuis, Prinsengracht 263).

Besök på diamantsliperi.
Amsterdam [nederl. uttal qmstgrdq_m], huvudstad i Nederländerna; 715 100 inv. (1997), inkl. förorter 1 milj. inv. A., som ingår i den stora stadsagglomerationen Randstad, är jämte Rotterdam landets största stad. Staden är vidare ett kulturellt centrum och Nederländernas ledande utbildningsort. A. ligger vid sammanflödet av de båda floderna Amstel och IJ, nära sjön IJsselmeer, och har kanalförbindelse med såväl Nordsjön som Rhen. Den extremt låglänta terrängen har vid stadens successiva utbyggnad tvingat fram ett omfattande system av vallar och kanaler, som sätter sin prägel på hela stadsbilden.
A. har mängder av äldre, kulturhistoriskt värdefulla byggnader från främst storhetstiden under 1500- och 1600-talen. Längs de trädkantade gator (gracht) som på ömse sidor omger stadskärnans huvudkanaler finns magnifika patricier- och handelshus med rikt dekorerade gavelfasader. Bland stadens kyrkor märks Oude Kerk, ursprungligen från 1300-talets början men ombyggd under 1500-talet, och den sengotiska Nieuwe Kerk, ombyggd på 1640-talet. Centralt ligger det gamla rådhuset (1648-55), ritat av Pieter Post och van Campen och med öst- och västfasaderna smyckade av skulpturer av konstnären Artus Quellinus d.ä. Byggnaden används numera som kungligt slott.
A. har över 40 museer, däribland det världsberömda Rijksmuseum med målningar av bl.a. Rembrandt, Stedelijk Museum med 1800- och 1900-talskonst samt Anne Franks hus. A:s framstående symfoniorkester, Concertgebouw-Orkester (grundad 1888), har gett staden en internationell ställning som musikcentrum.
Näringsliv. A:s bryggerier och spritfabriker tillverkar världskända produkter (Heineken, Bols). En klassisk och mycket viktig företeelse inom A:s näringsliv är diamantslipning.
Historia. Namnet A. förekommer första gången i en källnotis från 1275. De äldre delarna av A. uppstod vid floden Amstels mynning i Zuiderzee. A. framträdde först som viktigt fiskeläge men fick stadsrättigheter redan 1306. I strid med Hansans intressen utvecklades A. under senmedeltiden till en betydelsefull transitort i n.v. Europa.
A:s verkliga storhetstid inleddes under nederländska frihetskriget mot spanjorerna, särskilt sedan Antwerpen efter 1585 hölls blockerat av Nederländerna. Förklaringen till A:s storhetstid, som varade fram till andra hälften av 1700-talet, kan sökas i flera faktorer. Dels blev A. som efterföljare till Antwerpen en mittpunkt för de nya handelsvägar som uppstått genom upptäckterna av Nya världen. Under den tyska ockupationen 1940-45 deporterades ca 70 000 av stadens judiska invånare; i slutet av ockupationstiden drabbades stora delar av A:s befolkning av svält. Staden blev omkring 1970 ett centrum för den s.k. ungdomsrevolten.

Nordsjökanalen (nederl. Noordzeekanaal), sjöfartskanal i Nederländerna för oceangående fartyg, 31 km lång, 170 m bred och största djupgående 12 m, färdig 1876. N. förbinder Amsterdam med IJmuiden vid Nordsjön.

I Göteborg.

Loftahammar
Vi hyrde ett fritidshus en vecka genom en annons i tidningen.

Loftahammar, församling i Linköpings stift, Västerviks kommun, Småland (Kalmar län); 985 inv. (1999). L. består av flera halvöar med talrika små dalgångsbygder samt en omfattande skärgård. Över 450 fornlämningar är kända. Ca 300 är rösegravar och ca 50 är skärvstenshögar, allt av bronsålderstyp. Vid tre byar finns höggravfält från yngre järnåldern. I skärgården finns en labyrint, ett par ödekyrkogårdar och lämningar vid äldre segelleder. Kyrkan av sten med tresidigt kor byggdes 1756-60 som ersättning för ett träkapell från 1600-talets början. Tornet byggdes 1775-77. - Ortnamnet (1453 Lopta hammar) innehåller sockennamnet Lofta och hammar, ett i vissa dialekter levande ord för 'stenig höjd'.

Vi hade en egen brygga och en roddbåt.

Vattnet lockar till ett dopp.